men kommer inte direkt någon vart.. Uppdaterade min FB-profilsida med mammabilder det första jag gjorde, och efter att den äldre grabben åkt, sov jag ett par timmar. Vaknade igen och tackade panikslaget nej till ett sista farväl, jag vill minnas en levande mamma som sista sinnesbild, mitt personliga val. Har ofta arbetat med vård i livets slutskede under min tid inom äldreomsorgen och vet hur fungerar.. Vi är alla individer och var och en må följa sitt egen röst, andra vill ta ett sista farväl av den döda som en bekräftelse på att det oundvikliga har skett, en tredje orkar inte med ett avsked, och vissa behöver se lugnet och friden som sänkt sig över en tidigare svårt sjuk..

Inget sätt är fel, bara individuellt.

Syskonen ordnade besöket på begravningsbyrån, valde kista (en vacker vit med handmålade små linneor på, den som stod framme färdig som av en tanke, den passar mammas personlighet Den ska pyntas med hennes personliga favoriter rosa rosor och blåbärsris (mamma älskade att vara ute i skogen och plocka bär) och nio små värmeljus, ett för varje barnbarn, hennes mening med livet från deras första dag..

Ringde några samtal om den äldre grabbens resplaner, ett till DV och ett till resesamordnaren och ett till korttidsboendet dit vi skulle åka med krampmedicin, necesseär och pyjamasbrallorna lite senare.

Glömde något, ringde igen och undrade om dom hade plats begravningsdagen, tror det blir svårt för grabbarna att se syftet med.. Jo då, dom hade plats några timmar på eftermiddagen och kvällen men så måste vi kontakta biståndshandläggaren. Ute för dagen telefontid mellan 8 och 9:30, återkom, vid akuta ärenden ring tel .......

Ringde äldste grabben som hade ett fint sista minne av mormor för två år sedan, då han satt med sin mobil och visade bilder på sina katter.. Han mormor älskade också katter, och var överförtjust. Hennes dödsannonsvinjett är en sovande vit liten katt.

Satt med dottern och en liten tidning med tankenötter, knep och knåp som vi löste för att skringra tankarna en stund, och så avverkade vi en skvallertidning för en gångs skull.

Åkte iväg in till stan med sambon och dottern för att lämna en kasse nattartiklar och så käkade vi middag på det som låg närmast resmålet, Sibylla.

Kväll, gick till syster 3 för att prata igenom dom sista detaljerna och där var pappa, att höra om hans sorg var nog det värsta av allt, det slet hjärtat ur kroppen direkt..

Där var också småtrollen som ritade, skrev shoppinglistor, spelade fotboll med moster som aldrig mera ska stila med en barndomstalang som försvann, busade med storkusinerna och  visade sina talanger som elitgymnaster i ett gästrum med ett madrasstäckt golv..

Man blir alltid glad av dom här småtrollen.

Och av minnet av mormor, hon kallade alla sina små barnbarn för dom vackraste rosorna i hennes trädgård.

Förra året fick sambon en ny   -infarkt, och så blev det lite jobbigt på ett annat ställe. Och i år, ska precis ut och sitta hos mamma igen, väntar bara på att dottern ska komma som extraresurs till den äldre grabben.

Och den stora skogsbranden i Västmanland är bara 3 och 5 mil bort från mina släktningar i kväll   Vi inväntar vattenbombarna och undrar vad det sitter i, senaste budet var att dom inte ens lyft från Italien   Samt att sambon påpekat att det finns betydligt större plan än dom som rekvirerats, någonstans i världen.

Säger som mammas; "Ska smörgåsa fälle hiti pisspötta sä no ska nä vara vä smörsia nä" En lokal variant på det nationella ordstävet "En olycka kommer sällan ensam"

Satt hos mamma i går kväll och konstaterade att nu börjar slutet närma sig, hon har sängen i sittläge för att underlätta andningen, får morfin mot smärtorna och lugnande för att hållas ångestfri. Skulle vara skönt för henne om hon fick somna in omedveten om vad som hänt, hon har aldrig gillad den där döden, utan alltid haft lite ågren för södergöken-dödergöken och plocka ljung så kommer någon att dö..

Själv fick jag som aldrig varit speciellt kramig eller känslosam en stark impuls att lägga huvudet på hennes arm, en impuls som snarare påminde om en nyfödd bebis än om ett litet barn som behöver tröst, cirkeln är sluten. The circle of life.  

Fick samma starka impuls framför brudfotot på väggen, ensamporträttet av en leende, kortklippt vacker blondin fotad på sin stora dag. Det MÅSTE jag ha! Mamma var alltid kritisk till det fotot och påstod att damfrisörskan som stylade henne had sminkat henne alldeles för hårt. Det kan ju stämma såtillvida att mamma själv aldrig brukade markera ögonen kraftigt eller använda läppstift i mörka färger.  Mammas brudklänning var mellanblå till skillnad från alla mina tjejkompisars mammor som hade vita och en gyllene krona. Mamma hade ingen krona alls. "Det är för att du ligger i magen bakom brudbuketten, dom vita kläderna är för dom som inte får bebisar för än efter dom är gifta" Sån var hon, mamma - djupt kristen per barnatro och en av dom få som hållit sig till svenska kyrkans dresscode av egen fri vilja, strunt i att hon och pappa varit "fästefolk" i fyra långa år innan   Själv beundrade jag brudbuketterna med långa vita liljor, men mamma var stenhård, hennes egenkomponerade brudbukett av rödklöver, prästkragar och blåklockor, hennes älskade ängsblommor. Finns inget bättre val.

Avslutningsvis kom Solbergs gamla lappmarkskyrka i brunt trä, nähepp   Herreminskapare vad jag måste varit mainstream som barn  

Kom hem och hittade Herr Padda som bott under bron, överkörd och platt som en pannkaka  Inget vidare tecken, va? Han ska få en enkel skogsbegravning av mig och dottern idag. Det skulle mamma också varit med på, hon hade ett hjärta för alla djur, tama som vilda.

Syrran och jag sa just det i går, istället för blommor, Stöd Öbacka djurhem.. Pg kommer senare...

Tittade in till mamma tillsammans med syster 3 och pappa i kväll, hon har varit piggare under dagen men nu var det kväll och hon var trött och extra medtagen av febern och sjukdomen så hon låg mest och halvsov, men lystrade till emellanåt..

Följde pappa hem till hans boende och satt och tittade på foton och pratade minnen en stund, pappa följde med ut till dagrummet när vi skulle gå, han skulle titta på TV en stund då han fixar sänggåendet på egen hand och behöver bara lite tillsyn.

Kom hem och började med yngste grabbens packning och en plastpåse fastande i bilixlåset och satt som ett berg. Det har ALDRIG hänt förr men nu när han behöver väskan till Riga händer det förstås   Och så fick sambon plötsligt dödsont i magen mitt över naveln, jag frågade ett par gånger om han var säker på att det inte kom ifrån bröstet, men nej, det trodde han inte. Kände bara hur jag slogs i däck  i full panik; min sambo och den ständiga oron för hans hälsa, hjärt/kärl med allt vad det innebär av upprepade infarkter, RA och nu magen, han storebror har dessutom ALS med allt vad det innebär, googlar och läser om magkatarr och MAGSÅR (sånt kan man få av alla mediciner sambon tvingas äta) , ska våra familjer BARA få sjukdomar   och så började den äldre grabben kaskadkräkas, hans esofagusreflux som spökar  igen..  

Han tittade upp med ett leende mellan attackerna och jag kunde bara mumla; Den tappre soldaten Svejk, är det du det?  

Mammas röst som jag minns; "Jag säger som hon Kristin i utvandrarna, jag tyar icke mer!"

Mammas effektiva sätt att samla ihop sig när hon krisade, med sin vanliga svarta humor- det fungerade..

En ny rubrik med mammaminnen där hon satt tydliga fotspår i mitt ego och mitt liv.

Men det känns bättre nu...

Tack, mamma.