Ensparkibaken

Inlägg publicerade under kategorin Minnen av mamma

Av maricici - 24 december 2016 11:59

December månad 1941, i en fattig skogsby i Norrland. Postorderkatalogerna har kommit och det blir bara att titta i dom i år, och önska. Till barnen; Varma vantar och vinterskor då dom har fyra kilometer att gå till skolan. Dom kommer att "frö föttern å sä" i dom gamla. Hennes barn och barnen i granngårn.

Hon får en idé och skriver personligen till Herr Gösta Åhlen och berättar om sin livssituation, om herrn istället för kontanter kan tänka sig att få betalt i hemkärnat äkta smör.

Och hon får svar tillsammans med ett paket; ett svar där detta stannar mellan oss, då det finnes llt för många behövande för att jag ska kunna sörja för dom alla. PS. Smöret behöver frun bättre för sig själv och sina barn. MVH

I paktet; vinterskor och vantar i till sex  skolbarn, hennes och grannfruns. Och något oväntat; ett paket med en leksak till var och ett av barnen.

Se det var en julsaga och en alldeles sann, min mamma var ett av barnen och hon fick en fin blunddocka i sitt paket. Hennes äldre bror fick ett leksaksdragspel.

Hon brukade berätta den här sannsagan varje jul och jag har sparat denna muntliga berättartradition.

  


ANNONS
Av maricici - 5 november 2016 22:00

Enligt tradition minnesdagen för alla helgon som inte tillägnades en egen dag, eller alla dom som blev över. Idag; en allmän minnesdag för nära och kära som inte är helgonförklarande men däremot speciella och värdefulla för sina anhöriga.



    En av minneslundarna i Anundsjö kyrka. Här brinner många ljus idag, ljus som utstrålar alltid älskad, aldrig glömd.

Tänder mammas speciella ljus och lägger ner en kruka vit ljung. Minns mamma som brukade åka långt och vintersmycka sina föräldras grav just denna helg. En tanke till en liten men ändå så stor och stark dam som lärde mig vikten av att stå på egna ben framför allt. 

   Lite längre bort finns en minnestavla med namnen på alla som har sin aska spridd här. Närvarande på det lite österländska planet där man reinkarneras i den vackra omgivningen enligt mitt synsätt. Läser minnestavlan och ser bekanta namn. Mammas släkt, vänner, barndomskamrater och nybekanta namn från dom två centralorterna gör att hennes livs historia kommer i snabbrepris. en askgravlund är väldigt personlig på sitt sätt.

Pappas gamla arbetskamrat och hockeysupporterkompis ska också ha ett ljus. Och så ett till Lill-Hans.  

 

Farfar, farmor och älskade farbror Gösta. Farbror Gösta som inte fick några egna barn men hade ett bästa kompis förhållande till alla sina syskonbarn. Ett litet ljus smyckar deras gravsten.

Det börjar skymma ute och vi tänker bege oss hemåt.

Inne i kyrkan samlas andra till minnesgudstjänst.

Pratade med en närboende via Facebook i kväll; det lyser så vackert i mörkret just nu sa hon.

Det lyser extra vackert denna natt, där varje ljuslåga signalerar Alltid Älskad, Aldrig Glömd.

Alla Helgons Dag 2016

ANNONS
Av maricici - 6 augusti 2016 14:55

       Mamma 13/10-1933 - 6/8-2014

Alltid älskad

Aldrig glömd

  

Av maricici - 13 september 2015 19:30

         Lämnat ett höstarrangemang med rosa höstaster, rosa ljung, murgröna och någon vit mossa till minne av mamma.

Som vanligt var hon med och instruerade hur blommorna skulle placeras och det är väl det som är vitsen med en minneslund.

 

Anonym, men ändå så personlig. En speciell blomma, en vacker liten sten med inskription "Älskade mormor", en lykta med tända ljus, ett litet plastsmycke.. Allt som vittnar om den levande människan framför sina anhöriga.


Av maricici - 10 juni 2015 13:44

 

Lämnat en bukett rosor i lysande orange i minnesvården. Mammas favorit var rosor och hon skulle älskat den här färgen

 

Tände ett ljus också, det gick trögt i den friska blåsten och jag sa något... Tyckte precis jag såg mammas låtsashäpna min och konspiratoriska fniss, "Ja du, det var allt en himla tur att ingen hörde hur tungan slant"

 

Minneslund II och det stora träkorset som markerar var den allra första kyrkan låg.

 

Övergivna gravvårdar för dom sista av sin ätt. Pappas gamla arbetskamrater, två ungkarlar och skogsarbetare som bodde hemma hos sin mor och älskade MoDo Hockey, eller MoDo AIK som dom hette på den tiden. Dom brukade alltid hänga med mig och pappa på hemmamatcherna. Var sin ros till dom.

 

En reskompis från min högstadietid, en lite äldre kille med Downs Syndrom som åkte hem från sitt DV med samma skolbuss. Han dog i en tragisk drunkningsolycka för ett tjuogtal år sedan. En ros till Bushasse också   

Av maricici - 6 juni 2015 12:25

 

Från grannsamhället. Huset där gamla anrika Dahlbergs bokhandel höll till på 1950-talet och allt som finns lagrat på en hårddisk idag såldes; böcker, bläck och bläckpennor, blyerstpennor, linjaler, passare, karbonpapper, kalendrar, vishäften och så lite utanför, äkta starinljus. Mamma hade plats som hembiträde hos denna, enligt henne, jätterara bokhandlarfamilj.Jämförelsen utgår ifrån vad man kunde få som arbetsgivare. Numera: Klippverkstan, frisersalong. Ja, den har mina varmaste rekommendationer.

 

Brita-Kajsa och kulturskatterna som vi bekantade oss med genom vår textillärare Vivianne under högstadietiden. Givetvis satt vi också knycklade till vårt eget broderi, men dessvärre tillhör jag inte dom som har handarbete som hobby. Lillpigan i  svarvad furu och med broderat linne ges av tradition alla avgångsklasser i högstadiet, och på min tid så fick vi den variant som Vivianne kallade "brua", bruden eller den gifta kvinnan i traditionell hårknut och grått linnegarn. Den andra varianten är den traditonellt ogifta lillpigan med håret i två flätor och röda broderier. Som släkt i rakt nedstigande led till denna Brita-Kajsa har jag alltid känt mig lite alienerad, men desto större känsla har jag för lillpgan. Har t o m det nyaste ur souvernirshoppen, en lillpiga ingraverad på en dogtag i plexi och med läderrem..

 

Här är hon i jätteformat i en mixed version, röda broderier och grått hår.

Av maricici - 27 februari 2015 10:17

den första sedan Lucia som sagt..

Alla fantasier om hur jag skulle utnyttja 24 timmars egentid till att sova, vakna, köra lite mobilsurf, läsa en tidning, somna om, läsa en bok, dricka kaffe och sova lite till bara försvann..  

Nu är jag bara för feberfri för att kallas sjuk och för symtombärande för att orka köra full fart. Alltså går jag bara och är rastlös.

Fredag innebär att helgprenumerationen på DN börjar och jag stack ut till brevlådan med en viss förväntan.. Kom bara att tänka på mamma, och det hon hade heligt, morgontidningen. Ingen av ungarna fick ens titta på seriesidan innan hon läst klart.

 - Det är viktigt att hålla sig insatt och engagerad och din mamma har bara EN möjlighet innan hon kör igång hemmafrusysslorna och det är NU! DU har hela dagen på dig att läsa den här morgontidningen!  

- Määähhh, skulle ju bara titta i seriesiiidaaaaannnn...  


Men nu är det 2015 och bara jag som är sugen på att läsa..

Fastnar för ledarrubriken: "Förlåt oss, terrorister"  där alla snurrat in sig i den olösliga gåtan om världsproblematiken, och noterar ocså att vara hur det vill med den saken så måste man sätta ner foten någonstans, sin egen fot, inte någon annans.

Sneglar mot lokalbladet och FB och noterar jag måste vara den enda som inte var ute och hyllade Foppa i går. Sorry Foppa, jag var sjukskriven, annars hade jag varit med  

DN-rubrik två; Rekordmånga svenskar sjuka i influensa.. You name it.. Alla i vårdcentralens väntrum var sjuka i influensa i går. Sagt när jag kände att jag var skyldig en förklaring till varför jag stod och tryckte mot en vägg istället för att sätta mig på en tom stol och konversera med dom andra patienterna. "Vill inte smitta ner er"  

- Ingen fara, vi har varit sjuka sedan i julas..   

Fortsätter med Åsa Beckmans Fredagskrönka: Man kan väl säga att det fanns en viss air kring CCCP,

och vet inte om det är materialismens lockelse eller nyhetens behag som beskrivs. Däremot vet jag att bingolotto har en magisk dragningskraft på turister från Cuba.

Vänder blad och läser att man kan få 20 års fängelse för några människorättsaktivistbetonade blogginlägg i Kina, noterar att det har jag vetat sedan jag placerade Kina på världskartan för första gången och så blir jag rastlös igen..

Borde ha åkt med återvnningssoporna och börjat storstäda den äldre grabbens rum..

Och så börjar jag snora och frysa vid tanken..

Apropå sno så bryter jag ett hörn av en kexchoklad, bara den lilla då...


Spotify:


Av maricici - 10 november 2014 09:04

I går var det farsdag och pappa uppvaktades, men vad gjorde jag av mamma på allhelgonahelgen undrade någon?

Svaret är att a) Hon har varit så intensiv, delaktig, närvarande så hon finns med nästan varje dag. Det går knappt en dag utan att mammas livsvisdomar tittar in med medhåll eller invändningar någonstans.

b) Hon var inget helgon. Hon hade ett jäkla humör som slog till titt som tätt mitt i medmänskligheten och det sista hon ville var att framstå som ett så det är okej för henne att jag bloggar om det. Hon brukade alltid tala om människor som icke ofelbara, och dit räknads också hon och hela hennes familj. Hennes favorituttryck på sin breda Norrlandsdialekt var "De ska ju va na fel pa n bra häst"

c) Jag har redan gett henne en egen dag i almnackan, den 13 Oktober, hennes födelsedag och satt dit hennes ensamporträtt från bröllopsfotoserien som Oktoberbild i 2015 års upplaga (brukar göra våra personliga väggkalendrar med hjälp av årets fotoskörd alltid) Alla helgons dag får ursäkta.  


Fick upp den här på startsidan

https://www.facebook.com/malenaernman/photos/a.10150417331720731.412333.72688240730/10152801584335731/?type=1&theater


Och givetvis kom jag att tänka på mamma, vem annars?

Samt hela vår uppväxt med ALLA välkommna in på en fika, utan undantag.

Och att vi är en syskonskara som plötsligt kan få illa grinande debattörer i baken som tittar snett på "helgonen"

Men är det verkligen så?

I blogginlägget "Min sanning" så konstaterar jag att vi inte är några helgon och inte ens försöker framstå som sådana. Däremot har vi många, mångt och mycket som normaliserats under vår uppväxt, just därför att vi sett dom komma och gå var och varannan dag. Ett vardagligt fenomen.

Och det tackar vi för -  i efterskott.

Men det har inte alltid varit konfliktfritt, speciellt inte när man kom i skolådern och hade "alla andra" som referensram. "Alla andra" har fasta rutiner med tandborstning,sömn och sina välkammade bekantskapskretsar och jag har en predeliriös äldre herre i vårt kök som stör nattsömnen. "Han bara tjötar om fönstren och att det står beväpnade män på pass utanför". Man vaknar klockan sju på Lördagmorgon OCH HAN ÄR FORTFARANDE KVAR. Jävla B-son som alltid ska inkräkta med sina fylleslag  

Kalla handen i en trerummare; Du har fått rummet med gästtoalett och egen ingång och behöver inte vara delaktig i något. Och vi ägnar massor av tid åt er ungar, ja faktiskt merparten  av tiden liksom  

Det var allt. Inga bannbullor och ingen vädjan om att man måste älska och acceptera farbror B-son sådär rakt av.

Däremot ett krav om att delar man lägenhet måste man kompromissa om livsrummet till varandra.


Likadant när vi flyttade till villaområdet, man väljer en av hantverkarna som behöver pilsner för att hålla igång, men vad hjälper det när h*n hade referenser som den yrkesskickligaste man kunde uppbringa ur hela mellanorrlandsregionen sa dom.

Jag stod för för lunchdisken då det var sommarlov och hantverkarn log och mumlade något om ungkvigorna..

Ett ögonblicks slint med tungan och där stod mamma med sin dödsdom; "Om du så mycket som andas på jäntan igen får du näsan omvriden till blods" 


Och så var väggarna resta och vi flyttade in, med den penible herr A-son som kom på fika och där var referensramen "alla anndra" igen, ingen annan befattade sig med den ständigt sexualiserande herrn, och det var så förbannat piiinsamt..     

-Oki, han är inte som andra sexualiseande herrar, han har inte alla hästar hemma, det fattas en indian i kanoten, han har rent av en skruv lös?  

Och det går att avleda med andra samtalsämnen,ja?

Mamma avleder genom att smidigt föra över samtalet till något annat och i ett ögonblicks verk så *TJONG* är han tillbaka igen som man släpper en hårt utdragen gummisnodd!  

-Oki nu är det så att vi delar utrymme och det finns ingen som ska komma och diktera vad mamma och pappa ska bjuda på fika eller ha i sin bekantskapskrets, okej?

Ni behöver inte älska någon, vara delaktiga eller ens hemma om ni inte vill, utan bara respektera. Okej!? 

Mamma hade kul väninnor också, ibland fikade dom och ibland pratades dom vid på telefon och dom samtalen brukade jag försöka avlyssna för dom var alltid tillförande och intressanta.

Om långtbortboende vännnor ur dom "schangtilare kretsarna"   

Och livsvisdomen "En dam i salongen" "en kokerska i köket" och....

Vi kan gärna lyssna till andras liverfarenheter, men försöker oss inte på att, tja...   Mamma i ett nötskal.

Den normala damen med en annan livsstil, normaliserad.

Och det tackar vi återigen för i efterskott.


Norrlandsseparatisterna har delat:


http://eran0004.deviantart.com/art/Norrland-for-beginners-204120772


Forts;  Hade vi en barndomsdöv hemma på fika var saken klar, lär dig läsa på läppar, lär dig lite teckenspråk ty bristerna är dina om du inte kan umgås. Detsamma med en MS-drabbad äldre släktning som jag och mamma besökte en gång i veckan.
Och i början på 90-talet när den första flyktingförläggningen kom så hade var man 100% insatt med släktingar som fanns där vare dag som arbetskraft (Hej föresten, vet att du läser den här bloggen ibland;) Ja då, konsten att se en helhet och börja i rätt ända.. Konsten att ha skaffat sig något välkänt från start som aldrig varit främmande och aldrig lämnat utrymme för att spekulera. Normaliserat från start.

Det var min sanning.




Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2 3 4 5
6 7 8 9
10
11 12
13
14
15
16
17
18 19
20 21 22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Ensparkibaken med Blogkeen
Följ Ensparkibaken med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se