så jag antar att det går ganska bra för den äldre grabben, som för övrigt kommer hem i morgon eftermiddag. Han får hem brorsan på besök denna helg också och sedan börjar det nya schemat där dom träffas en helg i månaden.

Själv har jag hunnit med det mesta av städning och adventspyntandet samt vaccinera mig mot influensa och pneumokock lunginflammation. Drop-in med en lång kö av mest 65+;are och andra riskgrupper, som bjöds på kölapp och en jättgod fruktkola under väntetiden. Sambon med könummer 44 och jag med 45 fick gå in samtidigt, sedan ett stick i varje arm, och riskgruppriset 70 kronor faktureras. Inga biverkningar efteråt utom lite beröringsöm på en arm och sambon har inga problem alls.

Och avslutningsvis så har jag gratulerat syster ett till ny kärlek (nåja, nästan ny då) och nytt jobb i ny stad och ny kommun. Jobbet är hårt och ganska så svårt läste jag (biståndshandläggare) men det fixar hon nog.  Hennes nya har jag redan träffat, en jättetrevlig grabb i sina bästa år så jag gratulerar till det också.

Och jag kommer att sakna henne och vår stora julpysslekväll med bakning och godiskok som nu utgår har jag en känsla av.

Säg hej till en av årets tråkigaste månader då dagsljuset nästan försvinner helt och jag får börja käka Cipramil mot effekterna av ljusbristen. Kombinerat med Omeprazol mot magkatarr som jag fått av stressen runt den äldre grabben denna gång. under rubriken "det visste ni inte om mig" Att jag tillhör dom många som drabbas av psykisk ohälsa lite nu och då och har fått en viss vana med detta. Ungefär som man behöver ett gips på en bruten arm till den läkt, så fungerar SSRI.

Vår semestermånad är slut, dom sista semestergästerna har varit på besök under helgen och den äldre grabben har kommit igång med sin dagliga verksamhet igen. Och jag är fortfarande rökfri, inne på femte veckan nu. Satt och segade på med en kopp kaffe och en miniprilla och konstaterade att det tar längre tid än att röka en cigarett.

Sambon, som är inne på sitt sjätte rökfria år upplyste mig om att dom två första åren är värst, sedan kommer du inte att känna något sug alls.  Men jag mår så mycket bättre i övrigt så det är värt att vänta. Det är så mycket lättare att andas, jag är inte lika trött som förut, den mysko vita beläggningen på tungan har försvunnit och jag känner vad maten smakar igen. Till och med psoriasisplacken på vänster arm verkar ha krympt och bleknat.

Sämre gick det för dottern som gjorde klassikern, trampade på en rostig spik när hon var ute och fotade någon gammal husruin.Den gick igenom skon men lyckligtvis hann hon dra undan foten så det blev bara ett litet sår, men en påfyllning av stelkrampsvaccin kom vi på att hon behövde. Så nu kan hon lugnt trampa på rostiga spikar i 20 år till utan att oroa sig sa hon när hon var vaccinerad och klar.

Och nu har jag kommit igång lite mentalt, har åtminstone tittat på en nyhetsrubrik 3 gånger i dag och sparat för att läsa senare; Om att en fjärdeledel av jordens befolkning riskerar att bli utan vatten. En katastrofal utveckling

känner inte så mycket av den där stora tröttheten efteråt som brukar beskrivas, har nästan jobbat i mitt vanliga tempo i dag. Men mentalt känns det av, orkar inte engagera mig i något annat än korsorden i hemmets journal för tillfället, en del av återhämtningsperioden har jag en känsla av. Är nog på banan igen inom en inte allt för avlägsen framtid, till någras glädje och andras förtret.

Vår andra konvalescent, katten med njursvikt. Fortfarande mager som ett snöre, men har i alla fall börjat ta kortare promenader runt tomten och är sugen på allt utom sitt dietfoder.

     Jag kallar dom skatmor och skatfar. Ett par absolut orädda skator som kommer för att ta för sig ur vattenskålarna som vi satt ut till katterna.

Yngste grabben sitter och får ett nageltrång ompysslat.  

Ute och handlar glass i högsommarvärmen. Magnum white chocolate&cookies, ny favorit.

Glassigt värre. Den äldre grabben njuter av en banana split toppat med lite jordgubbar efter eget recept.

  Fick en enmanssal på grund av att jag var bakteriebärare. Utsikt från mitt fönster mot kvarteret Älgen och E4 norrut

  Ettan, tvåan, fyran och sexan för att motverka tristessen. Fick i alla fall se programmet om Jerry Williams. Ovanför, övervakningsmonitor för att se att våra värden ligger still.

  Lunggympa. Man blåser i ett av fysioterapeut utprovat motstånd, 10 blås, vila, 10 blås, vila och 10 blås ett visst antal gånger per dag. För att stärka och hålla lungfunktionen igång.

Man har det inte roligare än man gör sig.

Hotellfrukosten. Det bästa med Ö-viks sjukhus

Allt är inte vackert här i världen. I synnerhet inte KOL-patienter med lunginflammation.

Besökstid. Syster ett kommer med en omgång fräscha kläder, lite stylingprodukter och massa fika. Själv ville hon inte vara med på bild.

  Den sjukhusmaten var det inget fel på. Karrekotlett, klyftpotatis, grönsaksblandning och en smakrik sås.

Första dagen jag orkade masa mig upp och hämta min egen matbricka faktiskt en vecka sedan på dagen i dag.

Förra lördagen; Dagen gick som på räls fram till 19-tiden då jag fick något som liknade ett astmaanfall. Låg ensam och inhalerade combivent genom en mask och kände paniken stiga. Känslan av att andas genom ett sugrör, nu vet jag hur det känns. Instruerade mig själv att ta det lugnt och andas lite till, samtidigt som jag tryckte på larmknappen. Sedan hände allt samtidigt, anfallet avklingade, en undersköterska kom in och inhalationsdosen tog slut.

I dag; Fortfarande sjukskriven, tar det lugnt,  hinner läsa lite på nätet och undrar om folk tappat det totalt?

Ett rökförbud vid offentliga platser, vad tusan är det att harmas över eller argumentera emot?

Möjligen ligger det något i att vissa tycker det är coolt att trotsa ett förbud och själv undrar jag varför.

Möjligen kan man tycka det är coolt att behärska ett astmaanfall, men själv är jag mest skamsen över att ligga och uppta tid och pengar för svensk sjukvård med något självförvållat. Dessutom så var det rätt länge sedan man kände sig cool med ett litet paket prince i fickan på jeansjackan. Med stigande ålder och upplysning så får man nämligen ångest vid tanken på vad man exponerar sin kropp för, en ångest som dövas med ännu mera nikotin. Och att åka omkring med en portabel syrgastub på rullstolen och halva sin lungfunktion borta känns inte minsta coolt. Det andas bara det sjunde inseglet.

De flesta icke rökare gillar inte att bli exponerade för bl a tunnelgiftet från Hallandsåsen och det gör dom rätt i. Har inget med moraliserande att göra utan är ren självbevarelsedrift.

Och så denna; Ställ skjutningar, ungdomsbrottslingar och bilbränder mot rökfritt på uteserveringar och få vissa att undra om man riktigt tänkt till?

För det första så kommer det knappast att sättas in patrullerande poliser som ska se till att lagen följs, och för det andra så finns det något som heter cigarettobak som drar betydligt fler dödsfall per capita och år än både skjutningar och bilbränder.

Men det är ju självvalt, självförvållat och är huvet dumt får kroppen lida, ok?

Klarnar det om jag säger att dom flesta är med och betalar sjukvårdsnotorna via skatt? Och att man kunde ha bättre invändningar än att relativisera tobaksrökningens negativa effekter på detta sätt.

Själv har jag tagit mitt ansvar och tänker åtminstone försöka minimera kostanderna för den allmänna sjukvårdsnotan.

Och där råkar ett rökstopp vara A och O för att lyckas.

Var febern nere på 38.5 för första gången på länge och jag beslöt mig för att fira med en dusch, på egna ben, utan hjälp.

Råkade se mig i spegeln och antog att jag befann mig på DEN avdelningen, röntgen med små kroppsförvrängande skrattspeglar i barnväntrummet. Men nej, det var jag med groteskt svullna ben och uppsvälld mage och ögon försvunna i ett plufsigt ansikte.   Ahapp, det var sommarens bikinikropp, jag ser ut som en heffaklump och får snickra till en namnbricka med sjuk, blek och konvalescent.

Fick fatt i en överläkare som tittade med ett häpet; jaha?

Men hur kan jag se ut så här?

Fick till svar; vet du hur mycket vätska vi pytsat i dig egentligen? Ungefär 7-8 liter.

Antog att det skulle väl vara så då och att vätskan på något sätt skulle hitta vägen ut till sist.

Men jag skulle i alla fall få ett par helande stödstrumpor.  

I dag; vätskeöverskottet försvann efter första dagen hemma och i dag så börjar semesterveckan. Den äldre grabben ska vara på korttidsboendet och yngste grabben i sin egna lägenhet några dagar. Den äldre grabben gillade inte läget alls, vi två hade nyss träffats och nu skulle han åka iväg.  Yngste grabben gillade inte brorsans dåliga humör och tog inte illa upp för att dom skulle skiljas för en tid.

Lämnade av först den yngste och sedan den äldre grabben som börjat gilla läget.

Och sedan hade jag glömt något, det där med att jag skulle träffa mina två äldsta på stan. Jag och dottern skulle shoppa lite och sedan skulle äldste grabben och sambon sluta upp.

Ska jag göra av med en massa pengar..

Sambon tittade till; varför då?

För att en stad är en stad är en stad.  

Jovisst, och pengar är pengar är pengar.  

Kom plötsligt på att det fanns ett problem, jag var så att säga inte klädd för att stadsflanera eftersom jag hade glömt..

Hurra för ett par illasittande bermudas, skor för svullna fötter och en musse pigg tischa och konstatera att jag ser ut som något dom brukar fota på walmarts och lägga ut på nätet.

Jättelolit trash, hahaha  

Äsch sa sonen som inte såg något speciellt.

Äh, sa dottern till en överpedantisk mor..

Sedan så gjorde jag av med en massa pengar, kuppade och köpte lite nytt till sambon när det ändå var slutrea.

Och föll för en fotsid hippieinspirerad sak till mig själv, är egentligen ingen klänningsmänniska men färgerna var helt underbara, blommönster i grönt/orange/rosa på tegelröd botten. Halva priset på reapriset.

Kände sedan lite osynk i tiden då 60+ köper glass till sina barn på 30 och 40+, men glass är ju alltid gott. Och passar dom flesta åldrar.

Och sambon blev i alla fall glad för mysbrallorna. Han saknade ett enkelt ombyte när shortsen började kännas kyliga på kvällen.

När vi åkte hem körde vi förbi en kökrock. Ingen avstängning av E4 södergående, tack för det. Och ingen skadad förutom bilarna läste jag i en app. Det var ju skönt.

Semestern har börjat.

det första som slår en är hur underbart det är att somna i sin egen säng, nybäddad med somrig Hamptontextil. Och det andra som man slås av är vårt sista läskiga möte med en kroppstemperatur på kokpunkten, och ett telefonsamtal till min ordinarie vårdkontakt; jag måste få hjälp nu, jag har 41 grader. Fick hjälp också, av en läkare som ringde upp personligen och tyckte jag kunde komma direkt så skulle han ta in mig på en lucka för jag hade tokmycket feber. Fick lägga mig i ett undersökningsrum där det lyssnades, och togs prover; snabbsänka 200 något, blodtryck 60/55 och lungor som inte lät bra.

Sedan så skulle jag få åka ambulans in till akuten och resurserna och var det något jag funderade på? Jo, min diagnos: Du har lunginflammation blev svaret och så sa han något om septisk.Sedan så blev allt lite fragmentariskt; det var kul att åka ambulans fort och ligga och titta genom bakrutan, jag har får syrgas och vätska intravenöst och vad kan gå fel? Och sedan så hörde jag blåljusen tuta och räknade ut att vi var ute på E4 och dom måste ha förtur i semestertrafiken. Någonstans i feberyran så finns i alla fall ett grundmurat förtroende för ambulanspersonalen och det är ju tur. Och inne på akuten dimmade jag bort helt, någon tog artärgasprov, en annan blodtryck, en tredje kom med mera alvedon och något satte fler nålar. Vaknade till och undrade varför dom inte satte in antibiotika nu då? En undersköterska sa att dom måste få upp mitt blodtryck för det var då inget att hurra för.. Sedan kom klassikern, det vita ljuset som kallade och som försvann som en vit tornado under mitt bryska bortmanade; det skall jag då rakt inte. Om det var en nära döden upplevelse eller vanlig feberyra, vem vet? Jag var i alla fall inte redo att passera och kvicknade till när någon strök mig över kinden. En underläkare skulle se om jag var vaken..

Tror det sa jag; bara lite vanligt trött.

Och så blev jag skjutsad till lungröntgen för att bekräfta diagnosen.

Och inlagd på en vårdavdelning med värdena någorlunda under kontroll, första dosen antibiotika hade jag fått intravenöst och blododling och infektionsprover var skickade till lab så nu kunde jag vila en stund.

I dag en vecka senare; Gått hyfsat bra, tvättat, hängt tvätt, hjälpt grabbarna med hårtvätt, tagit den äldre grabben på en kortare cruisingtur, gjort frikadeller i paprikasås och spagetti till middag och en jordgubbstårta till kvällsfika.

Och kastat varenda jäkla cigarett i soporna under en högtidlig ceremoni, nu är det bara prillan som gäller.

Förmodligen ett par anstränga rökarlungor som gjorde att det slog så här hårt.

Så; ännu en opinionsbildande KOL-patient har sagt sitt. Förbjud skiten, överallt och för gott!