Var en sväng till distriktsköterskemottagningen för att kolla upp yngste grabbens blodtryck och det hade återgått till sin normala nivå.   Yngste grabben blev också glad, nu får han gå tillbaka till DV på måndag om allt löper enligt planerna. Det senaste dygnet har han ihärdigt påstått att han mår mycket, mycket bättre och vill komma igång. Men en återhämtningsdag till tar vi nog med tanke på att det är den första egentliga tillfrisknandedagen i dag.

Passade också på att köpa ett par kilo vitkål från årets skörd då jag ändå var ute på byn..

   Och det blev en treveckorssallad av halva kålhuvudet. Det finns hur många recept som helst på nätet av denna sallad och här kommer ett till; min egen variant

Marinad:

1 dl äppelcidervinäger

1 dl rapsolja

1 dl strösocker

1 tsk salt

koka upp och låt svalna lite

Salladen:

1 kg vitkål strimlas fint

2-3 stora morötter grovrivs

15 cm purjolök strimlas

1 burk inlagd röd paprika ca 300 gram

häll av spadet

blanda allt i en stor bunke och dra valfria varv med svartpepparkvarnen över (själv har jag en mix på svartpeppar och grovt flingsalt), häll över marianden och blanda ordentligt

Ska kunna förvaras i kylskåp i tre veckor, även om min smärtgräns för en fräsch sallad ligger på två veckor.

Vi åt den till falukorv och stuvade makaroner i dag. Går att äta separat som aptitretare om man tycker att det skär sig mot varandra (min sambo)

Yngste grabben har sett lite piggare ut idag, ögonflussen har läkt ut och han är inte lika trött, han har orkat vara uppe hela dagen men pulsen är fortfarande förhöjd och han blir anfådd vid lätt ansträngning. Avvaktar lite till och ser vad det tar för vändning.

Och så kom en budbil med dom här två. Snabb leverans  

Och intressant läsning.

Tittat på hockey i kväll: Karlskoga-MoDo 2-3 på övertid.

Tyckte fan synd om Karlskoga, brukar kännas surt att äga en match och så kommer ett sånt här snöpligt avslut.

En grymt dramtisk match annars med missade chanser, utvisningar och vunna straffar. MoDo gjorde sin vanliga grej, sparade sig till sista perioden, man ska ha starka nerver för att vara supporter åt det laget.

Annars var det mest målvakternas match, speciellt Erik Hanses som fixade 30 av 32 skott.

Och så en vaknatt igen men med färre andingsuppehåll och en hosta som visade att slemmet började släppa taget om bronkerna. Han hostade, vaknade muttrade och somnade om.

Klockan 6 kom vi på att vi inte hann avboka taxin i går och måste hitta rätt chaufför nu på morgonen, och sedan skulle dom ringa från röntgenavdelningen under förmiddagen och säga när vi kunde åka in.

Somnade om, sedan ringde dom och vi fick en tid 9:30.

Yngste grabben hann inte fika klart, det var tät dimma och fläckvis frosthalka och vi har inte hunnit skifta till vintedäck.

Men för en gångs skull var vi ute i god tid och kunde ta oss fram lugnt och säkert.

Korkort väntan denna gång och datortomografen var ju en kul grej, man ska alltså åka fram och tillbaka på sängen in i den där lilla tunneln och där tar maskinen kort på dig. Men så måste vi sätta en nål i armen igen och där ska dom spruta in kontrastvätska så det syns bra på bild.

Jag väntade utanför och sambon var med under undersökningen som gick bra. Men sedan blev pojkstackarn lite illamående av kontrastvätskan (mindre vanling biverkning)

Och så skulle vi sitta i väntrummet på akuten och vänta. Och in strömmade sjuklingar på löpande band och vi väntade.

I dag med en fulltankad mobil så vi kunde i alla fall spela Toy Blast under väntetiden.

Yngste grabben fick en loka citron ur en varuautomat och började må lite bättre.

Och vi väntade-och väntade.

Gick till receptionen och frågade om ungefärlig väntetid, fick veta att vi borde fått gå in men blev tyvärr akterseglade av en akut ambulanstransport. Ca 30 minuters väntetid.

Till sist fick vi komma in på ett rum, puls 114 och blodtryck 147/93 i dag. Kallas måttligt förhöjt sa en kolugn sjuksyrra på min förfrågan, och värdena är stabila. Och hur har natten varit?

Jo tack, färre andningsuppehåll men han har snarkat som et helt sågverk.

Och så väntar vi på röntgensvaret och väntar. Yngste grabben somnade på britsen denna gång.

Men till sist så; inga farliga tillstånd påvisade och han anses vara klar för utskrivning.

Tyckte dom.

Jag undrade fortfarande över det förhöjda blodtrycket.

Svar; möjligen effekten av en ilsken virusinfektion kombinerat med en för honom stressig situation.

Snabbsänka något förhöjd men inte så mycket att det tyder på bakterieinfektion.

Okej då, vi anser oss utskrivna och ska avvakta och  kontakta vår vanliga hälsocentral angående sömapnén framöver någon gång.

Yngste grabben hade blivit lovad fika i cafeterian efteråt som kompensation för den halvätna frukosten. Han åt en macka med skinka, sallad och räkröra, drack trocazero och tittade på målaren som stod i en skylift och målade högst uppe vid det katedralhöga taket. En ganska bra avslutning tyckte han.

dags att röja upp i röran av disk, tvätt post, kläder och allt möjligt som ligger spridda överallt. Fattar inte hur det kan hinna samlas så mycket på 24 timmar.

Det var alltså yngste grabben igen som skulle göra en extra koll på hälsocentralen och där hittade dom ett förhöjt blodtryck och en förhöjd puls, alltså en vilopuls på 130. Oh herrgud!   sa jag   Blev i alla fall remiss till sjukhusets akutmottagning, ringde hans assistent och informerade om fortsatt frånvaro och om läget. Oh herrgud!  sa han också..

Och på akuten var det en SÅN eftermiddag, där alla blivit sjuka eller råkat ut för olycksfall på samma gång. Vänta, vänta, in kom två sjuksystrar (en ha och en hon), som konstaterade att EKG var fixat på hälscentralen men man måste sätta en nål och ta en massa prover. Dom skulle kontrollera lungorna i första hand för att utesluta, vätska, lunginflammation emboli och allt annat som kan bli livshotande.

Gick förvånansvärt bra att sätta nålen efter lite övertalning. Och vilopulsen hade sjunkit till 114. Efedrinet i hostmedicinen hade förmodligen hjälpt till att driva upp den så inget mera av den, akutläkarens rekommendation. Och så vänta, vänta och vänta i ett trist undersökningsrum med en brits, två hårda stolar, ointressanta populärtidskrifter och en nästan urladdad mobil där det sista ska sparas till samtal.

Nu har vi varit där i fem timmar och nu ska vi iväg till en lungröntgen.

Yngste grabben fick åka rullstol upp, det tyckte han var hur kul som helst.

Och vänta, vänta men i barnväntrummet hade dom i alla fall tre gammaldags skrattspeglar där vi roade oss med att titta på våra nya figurer, en badboll med jättekorta ben, en med jättelånga ben och en med dubbla figurer som på spelkort.  

Och sedan gick det jättebra att ta ett kort på lungorna och sedan fick vi åka ner igen. Och vänta-yngste grabben vägrade kliva ur rullstolen och det gick bra, ingen behövde den just nu.

Under tiden hade provsvar kommit; lite förhöjda värden på ett prov som visar på att man har en propp, men inte så höga att det var sannolikt  (Okej, det har an nog efter sin mamma, hon har fått den diagnosen vid två tillfällen)

Men han skulle i alla fall få en spruta bloduttunnande, åka hem och sova och komma tillbaka i morgon bitt för skiktröntgen av lungor och kärl. Nu har vi varit här i åtta timmar så det känns okej.

På vägen hem stannade vi vid ett nattöppet livs och köpte var sin sockermunk och en julmust för att stilla den värsta hungern.

Och så fastnade vi i en bilkö på E4;an-hade i alla fall tur och kunde svänga höger och ta en annan väg hem.

Klockan 22;30 satt vi hemma och åt en sen middag.

Läst i Expressen om traditioner på utdöende och Luciatraditioner som ständigt förändras.

Kan bara bekräfta att det har aldrig funnits någon enhetlig luciatradition i detta land, i mina föräldrars barndomsbyar under andra världskriget verkar man inte firat lucia alls. Detta med slutsats av att mamma var en historieberättare som brukade dokumentera sin uppväxt titt som tätt och om lucia sa hon aldrig ett ljud. Med förbehållet att dessa allvarstider hade annat att bevaka än Lucia. För den delen så rådde brist på både mjöl, socker och saffran till bullarna. Sedan är väl frågan om traditionen ens haft något folkligt fäste för än i slutet av 1950-talet? Det var i alla fall landsortspressen som gjorde den aktuell kan jag tro, och att kandidaterna skulle vara flickor och dom behövde inte vara blondiner eller skönhetsmissar men däremot var det alltid helylletjejer som nominerades.

Den intresserade delen av läsekretsen avgjorde och där kom den igen, tvistefrågan om Lucians hårfärg. "Men du kan väl inte rösta på en brunett det passar ju inte alls" sa någon väninna..

Och där kan vi i alla fall dra slutsatsen att debatten alltid pågått i någon form och att mörkhåriga luciakandidater slutade att ifrågasättas till sist.

Och på den vägen går vi och så kommer det alltid att förbli.

Om en tradition på utdöende så förstår jag att dagens äldsta generation blir besvikna, det är nämligen den som sitter och studerar Luciakandidater, röstar och tar detta på största allvar.

Och att min egen generation tycker att den inte missar något, eftersom den omgavs av ett tillhörande fylleri natten mot Lucia och en röst på skolans snyggaste tjej.

Det ska vara Luciamorgon på TV1 och mammas framställda luciafika innan man åkte iväg med skolbussen som väcker en viss nostalgisk längtan. Det där ljusmyset i ett nedsläckt vardagsrum med en kolsvart vintermorgon utanför hade någon speciellt.

För övrigt så var jag aldrig lucia, jag blev inte ens nominerad till kandidat. Däremot så hade jag en roll i det tillhörande julspexet på högstadiet. Men det är en annan historia.

eller får ögonfluss, men när det händer så händer det på samma dag och nu ser jag mest ut som en ledsen panda.

Och i övrigt så blir man väldigt introvert av höstförkylningar. Det viktiga i går var att yngste grabben som inte tillfrisknat och måste avstå från sin korttidsvistelse fick följa med oss in till stan och göra månadsinköpen.

Han tyckte det var kul att se vad vi brukar ha för oss under hans frånvaro, var på bra humör och hade en egen inköpslista;

Rusta; 1 påse blandade minichokladbars, Willys; 3 sockermunkar och en cola zero och COOP Forum; En sallad från delidisken (pastaskruvar, strimlad skinka, miniköttbullar, några salladsstrimlor, 1 tomat och 2 kycklingspett)

Se åkte vi hem och tittade på kvällens hockeymatch MoDo- Tingsryd, en inte helt lyckosam historia där man lämnade över matchen till Tingsryd, reducerade, kvitterade och ökade under panikartade uppryckningar. Vann avslutningsvis med 4-3. Delade åsikter om detta bland supportrarna; a)Det visar på en oanad styrka att kunna rycka upp sig och komma igen, och bhur det skulle gått om det inte varit bottenlaget vi mött vete endast gud.

Själv är jag inne på det sista och lätt oroad över fortsättningen...

Världen utanför i dag - åtminstone den utanför köksfönstret.

Yngste grabben är trött i dag, han somnar så snart han sätter sig ner.

Mamma brukade säga att det var typiskt i slutskedet av en sjukperiod.

kroppen känner att den behöver återhämtning.

Hoppas att hon hade rätt.

Loggade in på Twitter och konstaterade att jag behöver något nytt i mitt magibibliotek;

https://www.amazon.com/gp/product/1620557037/ref=od_aui_detailpages00?ie=UTF8&psc=1

tittade på andra kunder köpte också och lade ner båda i varukorgen,

kan alltid vara intressant att höra vad andra har att förtälja, även om jag brukar slå bort det med att världen förändras alltid, precis som människors normer och snart slår pendeln tillbaka. Inget övernaturligt med det.

 Engelsons Postorder, alltid bra priser

tänkte gå på Hela Dig Expot i helgen, men sedan kände jag hur jag hasar mig fram mellan montrarna i halvsovande tillstånd en hel dag och ändrade mig.

Om yngste grabben hinner bli frisk och åker till korttidsboendet som planerat på lördag så tänker jag stanna i sängen och sova något dygn. Har varit vaken i natt igen, den här gången på grund av den yngstes akuta bronkit som blev en tuff historia med tungt att andas (svullen slemhinna i bronkerna+slembildning; minne från USK-utbidlningen) Han fick hostmedicin med efedrin utskriven på recept men det hjälpte bara till hälften. Kom att tänka på den gamla Carl-Gustaf Lindstedt monologen pip i luftrören för det var så det lät, vi hittade den på YouTube, jag hade skitkul, yngste grabben tyckte den var tråkig och ville hellre se Tom och Jerry. Min bedömning var att han inte hade sådan anöd att v behövde åka in akut, det blev högläge i huvudändan på sängen och vatten som extra slemlösande. Och det lättade lite på morgonsidan och sedan var det dags för den äldre grabben att väckas och åka till DV.

Efter lunch åkte jag för att uppvakta en nybliven folkpensionär med grattiskort, godis och en ljusgul gardenia i kruka. Hon var lite ambivalent; på ett sätt kändes det skönt att slå ner på takten med ålderns rätt men å andra sidan hade hon en lätt separationsångest från sitt jobb.

Insåg att det tio år kvar till det är min tur och blev ännu tröttare.

Och just nu sitter jag och sambon i diskussion om hur man bäst vinterförvarar vinranka i kruka..

Oh om man ska strunta i tomaterna och gräva ner den på deras plats till våren.