håller på att försöka dricka bort en begynnande UVI med egenvårdsrådet; drycker som surgör urinen..

Konstaterar att a) Självtestremsan visade positivt för rubbet, leukocyter, nitrit och protein och att b) apelsinjuicen börjar stå mig upp i halsen, både bildligt och bokstavligt talat. Och att det blir en sväng till distriktsköterskan i morgon för att se om det lyckats. Annars blir det väl en vecka på antibiotika *bläh*  

Vilket gjorde att nätdebatten om huruvida det verkligen var bättre förr eller ej föll ur..

På det sjuttiotal det handlade om hade jag ofta UVI, och det sved som   när man pinkade. Numera har jag sällan UVI, måste vara 12 år sedan sist och det är en så kallad "tyst" infektion, dvs det svider inte när man pinkar och på så sätt var det väl sämre förr. Annars så är det väl inte en fråga om det funnits en verklighet som aningen är svart eller vit, utan svaret är att det alltid har funnits en mångfacetterad verklighet som inte sett likdan ut för alla. Vissa har haft en rakt igenom taskig barndom, andra rakt igenom en lycklig, medan dom flesta har haft en liten del av varje. Där det positiva alltid får tolkningsföreträde av självbevarelsedriften och man minns soliga somrar, alla rätt på fysikprovet,skolutflykterna i skidspåren (det var allt soligt och över -10 den dagen), den lokala fettisdagstraditionen godis eller bus, pinfärska potatisbakelser på fiket, upp till 13 på radion, mamma som pysslade om och skämde bort när man var sjuk, att få sin dikt publicerad i tryck, att vinna en av hundra jättebadbollar i en utlottning, att fiska gädda i en skogstjärn, att dra iväg barfota i gräset en ljummen  sommarkväll och bara vara, att sitta med en kompis och kikna av skratt åt ingenting, att äntligen få ett ja av sin stora kärlek; listan kan göras hur lång som helst..

Glömda var dom halvt förfrusna tårna i klumpiga skidpjäxor, att få ett rätt på matteprovet (igen), att få sin litteraturanalys sågad vid fotknölarna av en brysk gymnasielärare, att fyllna till rejält en ljummen midsommarnatt och bli hämtad av mamma och pappa som var jättearga, att få nobben av sin nittionde stora kärlek som mögen som inte dög, (Revanschen med djup som Edith Södergran, gåtfull som Greta Garbo och färdig med kärleken på livstid har möjligen påverkat mig positivt) att få feriejobba varje sommar när dom andra åkte på festivaler och språkresor (idag ska man vara glad om man får ett jobb, så det var nog bättre förr ändå)

Och att det finns fortfarande ingen backspegel man kan titta i och konstatera att det var bättre förr då allt har en baksida. Antar att det finns sånt som kan göras bättre genom nyskapande istället för att ta till en gammal tveksam modell försedd med grava brister i dagens mått mätt.

Favvomellolåt 1973   Var min musiksmak bättre förr?

och hur i all världen gick det där till?  

Och påpekande två; Stefan Lövfen satt i publiken..    

Det sista förefaller väl inte så konstigt; för oss som bor här uppe så passerar han som en Ö-viksbo bland alla andra så snart han är fritidsklädd. Går på mello och beställer hämtpizza ibland som alla andra.

Märkligare är det hur Rolandz kunde bli framröstade till final. Inget ont om Rolandz i sin rätta miljö; en kul parodi på dansbandskulturen och Rober Gustafsson är jätteduktig, men i detta sammanhang?

Kan tänka mig att dom vinner finalen och skall äntra scenen i Portugal var det visst..

Förstår sig övriga Europa och Australien sig på konsten att glatt bugga till allt och till en helt annan melodi? Har dom någonsin blivit omkulldansade av paret som åker runt som en liten radiobil i full speed? Som en äkta Fuldans brukar te sig.

Om nej, så riskerar vi att gå hem poänglösa.

Men jag fick i alla fall en bra anledning att lägga upp min egen favoritlåt från Spotify, Jajamän!

Och som ett litet ps så SMS-röstade jag på Mariette.