Vi samlas i kapellet, ser till min glädje att både kusinerna (pappas syskonbarn) och syster tres bästa kompis kommit för att delta. Går runt och hälsar, pratar med mina barn som undrar över något, kollar så att sambons slips sitter på plats, tar handblommorna, tre styck, en för mig och var sin från grabbarna som inte är närvarande. Hampus undrar om det är i den där morfar ligger nu. Ja det är i den.

Sätter oss på plats och begravningsförrättaren (begravningsentrepenören) berättar om tillvägagångssättet vid en borgelig ceremoni för den som är ny och förklarar ett par saker för dom minsta som kan vara bra att veta; t ex att katafalk inte har något med katt att göra, dom bara hittade på ett sånt konstigt namn, Och så tänder vi ljusen för att visa att vi ska börja. Vi spelar en fin låt:

Ja hur ofta blir det att man far upp till gränstrakterna Västernorrland/Västerbottens län fortsättningsvis? Torpet ska säljas och det lilla skogsskiftet ska avyttras. Men hjortronmyrarna finns ju kvar och allemansrätten även om det börjar bli nedlusat med vindkraftverk. Syster ett har börjat läsa upp talet; första delen idrottsmannen. Vi samlar oss med ett *mglupp*, sträcker på oss och skakar bort gråten. Paus innan talets andra halva:

Talet är avslutat, symboliska tallfrön har östs på kistan och handblommorna lämnade, det första barnbarnsbarnet som pappa aldrig hann träffa ska snart födas och ska döpas efter mormorsfar om det blir en kille. Cirkeln är sluten. Avslutning med pappas favoritband:

Urnsättningen sker till våren i samma minneslund som mammas. Jag har mammas vigselring på lillfingret och vänder och vrider på den sista synliga resten av mina föräldrar.

Tack och Farväl.