http://www.allehanda.se/angermanland/ornskoldsvik/mannen-slappta

Har nämligen egna kanaler och egna login där jag söker mina egna svar..

Här:

Det kallas visst means of divination och ceremonial magick och går deftinitvt efter dom rätta svaren. Jag har haft fel en gång och det var då jag som alla andra omgående höll på att peka ut en islamistisk terrorgrupp som slagt till i Norge, och ögonblicket efter kom en intiutiv röst som visade på en blond nationalist..

Ah, tänkte jag nu spelar det undermedvetna mig ett spratt, men strax efteråt började rapporterna om en Norsk medborgare komma ut på nyheterna, han ABB..

Just nu; normalt brukar jag notera att dom lagt ner ett klockrent brottsfall oberoende av nationalitet (det som skiljer mig från andra är att jag tar alla i en klumpsumma oberoende av social ställning och nationalitet) samt notera att Margaret Tatcher sa något bra och det är att vissa slag måste utkämpas mer än en gång för att vinnas. Men nu känner jag att något stämmer inte i hela Ångermanland..

Och som sagt var så är detta något man utför ensam utan att blanda in allmänheten.

Apropå rubriker jag hoppade över i veckan då jag har fyra vuxna barn, noll barnbarn och noll engagemang numera, men så kom julmusten och, äsch det gjorde den inte, det kom visst ut som riksnyhet i aftonbladet,(noll kommentarer från mig på båda) men jag länkar till orginalet i alla fall,

http://www.allehanda.se/angermanland/ornskoldsvik/foraldrarna-inte-valkomna-pa-lucia

Så har Hållängetskolan motiverat väl och genomtänkt vad jag ser..

Hur kul kan det vara att vara den som aldrig har några föräldar närvarande eller blir uppstressad i sin ADHD?  

Eller min egen scenskräck som skolbarn, där man dessutom skulle hålla reda på ett levande ljus så man inte tände eld på nästa tärna och så läsa den lilla fusklappen på manschetten, med hög och klar röst, inte mumla...  

Och några pepparkaksgubbar minns jag inte till, därmot så fick killarna tigga till sig en tomtedräkt ibland för "fröken" hade regisserat ett strikt St;a Lucia och St; Stephan i renaste vitt.

Och om mina egna barn så finns det fyra dagisfoton; Ett där dottern skymtar som en bland många lucior, ett där den äldre grabben helt sonika lämnat luciatåget och minglar hos alla föräldrarna, ett där en rödklädd tomte sitter i ett hörn och bygger med duploklossar (yngste grabben) och så det sista på hans kusin 18 månader gammal och ny på dagis som ser ut att helst vilja vara någon annanstans. Den äldste grabben var hos privat dagmamma på sin tid så han finns inte med på foton alls. Och som föräldrar och nu är jag ärlig; skulle vi inte saknat vår närvaro och det där tidspressmomentet när man slutar jobbet 17:00 har 15 minuters restid, hämta ungar på dagis, kasta i dom risgrynsgröt på rulle, klä dom i lucialinnen och tomtedräkt och så vara på plats på dagis igen kl 18:00.    

Undrar på tal om detta hur detta livspussel går ihop för syster 3, barnskötare på en av Sundsvalls många förskolor, som utom sin egen barngrupp har två egna småbarn på en annan förskola? Min enda fråga till henne. För övrigt, för den teoretiskt jämställda kärmfamiljen som alltid efterlyses behövs en pappa som jobbar 9-5 på ett kontor inne i stan, inte en som reser i jobbet och är i Kina eller strandsatt på en ö Indiska oceanen utan fungerade flygförbindelser just den dagen..  Om varför man inte kan ta för givet att det alltid finns någon förälder som kan närvara.

Angående övriga tidningsrubriker slogs jag återigen av den fullständiga surrealismen i ett människoliv, katatstrofrubriker om Ebola som rycker närmare, Putin som tänker göra likadant, värdetransport och bankrånepidemi i Stockholm och mitt i alltihopa sitter jag med mitt eget olösliga problem:

Hur får man många randiga och strösslade karameller bredvid varandra????? Nämligen ett måste för att krascha gelen i dom understa rutorna har jag räknat ut. Var nära idag och använde upp mitt ihopsamlade fuskförråd med godisklubbor för att krascha dom fyra sista rutorna.. Och då händer, ingenting  en femte och sjätte jäkla geleruta låg gömd under droppande smält choklad   Ah ja, bara att bryta ihop, komma igen och lösa dom här världsproblemen en annan dag