Men då jag aldrig har varit något fan av uppdrag granskning så får jag tackla detta ur min egen kammarvinkel,

även om jag som förälder, anhörig och bästa vän tycker att det är okej att man belyser problemet från den sällan granskande vinkeln, nämligen samhällets och pedagogikens brister.

Hittade också ett blogginlägg postat av föreningen Kung över livets FB-sida som jag ska titta på-sedan..

Ska precis iväg och hämta yngste grabben på korttidsboendet då hans DV är stängt för underhåll och planering idag.

Sen ska vi gå och käka en hamburgare till lunch.

Eh, länkarna var det, ja..

http://bellan-autism-adhd.blogspot.se/2014/09/uppdrag-granskning-mycket-skrammande.html

http://www.svtplay.se/video/2347109/uppdrag-granskning/avsnitt-5

Uppdaterat med inga nyheter alls för personligt berörda och individer med skilda funktionshinder och problematik i botten, men med ett gemensamt symtom på att något är fel som uttrycks i självskade eller utåtagerande beteende och en vård som inte fungerar, man försöker desperat stoppa symtomen istället för att gå till botten med orsaken, eller om symtomen drar fokus från orsaken, det ÄR hemskt att stå och titta på ett självskadebeteenden oavsett om det handlar om en vän som skär sig djupt i armarna eller ens barn som dunkar samma armar gula och blå mot en vägg. Man vill spontant gå in och bryta omedelbart.

Nu tänker jag inte sitta som allas guru utan one size svar utan bloggar bara ner mina spontana reflektioner. Osammanhängade och med avbrott dessutom då jag har två grabbar hemma i helgen som prioriteras.

Om jag börjar med att hålla med om att ett nationellt handlingsprogram är behövligt, men inte mot självskadebeteende som den sjukdom den inte är, utan mot självskadebeteende som symtom inom diverse tillstånd som Generaliserat ångestsyndrom, Anorexi, Traumatiserade människor av ex övergrepp av skilda slag, Grundorsaker som ADD, ADHD, och autismspektrumtillstånden där man inte är kompatibel med sin omvärld per funktionsnedsättning.

Medföljartekniken liknar min avledningsteknik som jag brukar använda till den äldre grabben och det brukar fungera, någonstans, till sist - problemet är att det inte är lätt att komma nära 178-190 cm långa herrar som blir utåtagerande när man kommer som hej kom och hjälp mig och bara späder på deras pågående frustration.. Och det är ungefär där vårdande instanser brukar följa den enklaste vägen, fasthållningar och bältesläggningar, för dom kan inte få slå oss eller skada sig själva. Om vi går till botten i detta speciella fall så brukar man som föräldre undra; vad gick snett i den här situationen? Och oftast är det i bristande kommunikation och ömsesidig språkförbistring, både hos barnen i grunskolan och dom utvecklingsförsenade (här) unga männen hemma i sin bostad.  Samt att jag och mamman i länken har något gemensamt, vi är inte rädda för våra vuxna barn för vi har känt dom hela livet och har därmed ett både kommunikativt och emotionellt försprång. Står man och är rädd och försöker avvärja angrepp hinner man inte kommunicera, dvs ta tag i grundproblemen. Invädningar om att det är så lätt för oss andra finnes ej. Det är inte lättare för oss andra och vi har inga patentlösningar för den lättaste vägen, vi jobbar på det hela tiden och vem   har sagt att livet alltid ska vara så enkelt? Avledningen sitt ensam på rummet ett tag så slipper du stå mitt i smeten som utlöste det hela fungerar ibland och andra gånger slår man armarna mot dörrposter och vägg så man blir gul och blå, försök avleda med frågetaktiken, vill du ha hjälp att bryta? Med en favoritbok, en muffins, en promenad eller va fan som helst som är omtyckt (försök att inte låta din bestörtning och desperation ta över dig, sånt smittar, försök intala dig att du vet vad du gör) Den äldre grabbens favorit är för övrigt att tvätta armar, ansikte och fötter med taktilstimuleringsteknik och man känner hur han bokstavligen slappnar av allt eftersom.

Och sedan eftergenomgången, vad utlöste det hela, var jag själv medverkande, hur gör man för att det inte ska upprepas? Och det är här det inte finns några enkla lösningar, det kan komma misslyckande på misslyckande, men vägen som inte ska överges är i alla fall, vi måste bli bättre på att kommunicera.

Har ingen tid att sköta det tillhörande skogsskiftet